Kazushi Sakuraba: Del 1 - förälskelsen
I likhet med många andra som börjat titta på MMA så kom det ursprungliga intresset när jag läste en artikel om Gracies i en svensk kampsportstidning för massor av år sedan. Artikeln torde ha varit från slutet av 90-talet och hur man talade om den "oslagbara" klanen Gracie. Jag lade det på minnet eftersom jag dels har ett nästintill osunt intresse för nästan alla idrotter och i synnerhet "hjältehistorier". Ni vet sådana där historier om idrottsmän - historier som är för bra för att vara sanna. Som om någon för femton år sedan skulle sagt att en svart golfare som hette Tiger skulle dominera världsgolfen de närmaste 15 åren och skriva om hela spelet golf, eller att det efter Pete Sampras skulle en Roger Federer komma och dominera än mer än Sampras gjort - i en tid då tennisen kändes utdöd. Så kändes det att läsa om Gracies - Royce, Rickson, Royler osv. Det var stort, det var fantastiskt och jag beundrade dem - utan att veta vad det var jag beundrade eller tyckte var fantastiskt.
Mitt andra minne från MMA kom från den tid i livet som man spelade datorspel. Det vill säga man drog ihop ett gäng polare i ett så kallat "lan". Detta var också det någon gång i slutet på 90-talet, kanske 97. Och jag kommer ihåg att jag bland annat såg Paul Varelans mot Marco Ruas och tyckte att det var oerhört brutalt och alldeles för lite idrott. Och jag snarare avskräcktes än lockades att fortsätta titta.
Men så kom också vändningen när jag började höra talas om att Gracies inte längre var oslagbara (det här var i min värld - som inte visste eller kunde något om MMA, de som följt idrotten och själva utövade MMA hade säker långt tidigare insett att Gracies stohetstid var förbi). Det talades om en japansk fighter, en judoka - något utöver det vanliga. Någon som kunde förändra synen på MMA, någon som kunde bryta dominansen och någon som kunde väcka en slumrande och törstande japansk nation för kampsport och MMA.
När jag började följa Sakuraba hade jag inte riktigt förstått hur stort MMA hade vuxit i Japan och att det nästan blivit en folkrörelse. Pride som var den dominerande organisationen drog fulla hus med närmare 40 000 personer i publiken och matcherna sändes i rikstelevision. Den första matchen jag såg med Sakuraba var dock inte mot någon ur Gracie-klanen utan mot Carlos Newton och för mig var matchen på gränsen till vacker. Det var ett skådespel och jag började ana komplexiteten i idrotten redan då. En annan sak som drog var den enorma skillnad mellan japanskt producerad MMA och UFC. Det var show, det var skådespel och det fanns karaktär. Det var ingen badmouthing mellan fighters innan eller buande publik utan "Åande" publik och applåderande publik vid snygga passeringar, submissionförsök eller slagserier. Det var idrott och det var vackert. Och framförallt var det Sakuraba:
Mitt andra minne från MMA kom från den tid i livet som man spelade datorspel. Det vill säga man drog ihop ett gäng polare i ett så kallat "lan". Detta var också det någon gång i slutet på 90-talet, kanske 97. Och jag kommer ihåg att jag bland annat såg Paul Varelans mot Marco Ruas och tyckte att det var oerhört brutalt och alldeles för lite idrott. Och jag snarare avskräcktes än lockades att fortsätta titta.
Men så kom också vändningen när jag började höra talas om att Gracies inte längre var oslagbara (det här var i min värld - som inte visste eller kunde något om MMA, de som följt idrotten och själva utövade MMA hade säker långt tidigare insett att Gracies stohetstid var förbi). Det talades om en japansk fighter, en judoka - något utöver det vanliga. Någon som kunde förändra synen på MMA, någon som kunde bryta dominansen och någon som kunde väcka en slumrande och törstande japansk nation för kampsport och MMA.
När jag började följa Sakuraba hade jag inte riktigt förstått hur stort MMA hade vuxit i Japan och att det nästan blivit en folkrörelse. Pride som var den dominerande organisationen drog fulla hus med närmare 40 000 personer i publiken och matcherna sändes i rikstelevision. Den första matchen jag såg med Sakuraba var dock inte mot någon ur Gracie-klanen utan mot Carlos Newton och för mig var matchen på gränsen till vacker. Det var ett skådespel och jag började ana komplexiteten i idrotten redan då. En annan sak som drog var den enorma skillnad mellan japanskt producerad MMA och UFC. Det var show, det var skådespel och det fanns karaktär. Det var ingen badmouthing mellan fighters innan eller buande publik utan "Åande" publik och applåderande publik vid snygga passeringar, submissionförsök eller slagserier. Det var idrott och det var vackert. Och framförallt var det Sakuraba:
Kommentarer
Trackback
