Kazushi Sakuraba: Del 5 - The Gracie Hunter
Smeknamnet "The Gracie Hunter" myntades av japanska journalister efter matchen mot Royce Gracie. Och många förutsatte att Sakuraba, i och med den långa matchen mot Royce, automatiskt skulle lämna walkover till semifinalen mot Igor "Ice Cold" Vovchanchyn. Och Vovchanchyn var inte direkt en duvunge med ett rekord på 33-2-1 (enda förlusten dittills hade kommit i hans första match i karriären) och han sågs som den kanske bästa tungviktaren i Pride. Han var inte helt oväntat tyngre än Sakuraba. Sakuraba skall ha kommit in till den här matchen runt 176 pounds (80kg) och Vovchanchyn tävlade vid den här tiden runt 230 pounds (105kg). Viktskillnaden sammantaget med 90 minutersmatchen i kroppen från tidigare under kvällen skulle göra den här matchen mycket svår för Sakuraba. Alltför svår.
Jag kan nog inte komma på någon som har haft lika tunga händer som Vovchanchyn. Faktiskt inte helt olik Fedor Emelianenko.
Reglerna var inför den här matchen ändrade till samma regler som i de övriga matcherna i turneringen, det vill säga en rond á 15 minuter. Vad Sakuraba dock hade var en extra poäng i domarnas scorekort eftersom viktskillnaden var mer än 10kg. Och matchen börjar avvaktande, mycket tack vare den respekt som Vovchanchyn visar Sakuraba. Vilket han nog gör rätt i eftersom att Sakuraba gör sin patenterade single-leg takedown när första låga sparken från Vovchanchyn kommer. Väl i guard ödslar han inte mycket tid utan postar upp, ställer sig, kastar undan Vovchanchyns ben och passerar till sidemount. Vovchanchyn försöker således vrida in sitt ena ben mot Sakuraba, för att hämta in honom till halvguard, genom att han höjer höften (räkar) och vrider in kroppen mot Sakuraba. Sakuraba kontrar genom att fånga vänsterarmen i en kimura som, när Vovchanchyn vrider sig runt, han sedan byter till en straight armbar. Och det är ytterst nära att den sitter.
Matchen slutar i en draw. Domslutet som sådan är i mitt tycke inte alls så uppseendeväckande och felaktigt som många har velat få det till. Det är inte ens i närheten av så tveksamt som Antonio Rodrigo Nogueira vs Ricco Rodriguez eller Sakuraba vs Mezger. Dels för att Sakuraba faktiskt är närmast att avsluta matchen och dels för att han har 1 poäng extra för viktskillnaden. Hursomhelst så slänger Sakus ringhörna in handduken och Vovchanchyn går vidare till final.
Grand Prixen 2000 var början till det rykte Sakuraba skulle få som i det närmaste odödlig. Han visade hjärta, glädje och showmanship - både i som utanför ringen. Och på samma sätt som Genki Sudo är Sakuraba en karaktär och en som sätter färg på ett helt event. Sakuraba skulle snart cementera sitt nya smeknamn "The Gracie Hunter" genom att möta, och slå, såväl Renzo som Ryan Gracie.
Jag kan nog inte komma på någon som har haft lika tunga händer som Vovchanchyn. Faktiskt inte helt olik Fedor Emelianenko.
Reglerna var inför den här matchen ändrade till samma regler som i de övriga matcherna i turneringen, det vill säga en rond á 15 minuter. Vad Sakuraba dock hade var en extra poäng i domarnas scorekort eftersom viktskillnaden var mer än 10kg. Och matchen börjar avvaktande, mycket tack vare den respekt som Vovchanchyn visar Sakuraba. Vilket han nog gör rätt i eftersom att Sakuraba gör sin patenterade single-leg takedown när första låga sparken från Vovchanchyn kommer. Väl i guard ödslar han inte mycket tid utan postar upp, ställer sig, kastar undan Vovchanchyns ben och passerar till sidemount. Vovchanchyn försöker således vrida in sitt ena ben mot Sakuraba, för att hämta in honom till halvguard, genom att han höjer höften (räkar) och vrider in kroppen mot Sakuraba. Sakuraba kontrar genom att fånga vänsterarmen i en kimura som, när Vovchanchyn vrider sig runt, han sedan byter till en straight armbar. Och det är ytterst nära att den sitter.
Matchen slutar i en draw. Domslutet som sådan är i mitt tycke inte alls så uppseendeväckande och felaktigt som många har velat få det till. Det är inte ens i närheten av så tveksamt som Antonio Rodrigo Nogueira vs Ricco Rodriguez eller Sakuraba vs Mezger. Dels för att Sakuraba faktiskt är närmast att avsluta matchen och dels för att han har 1 poäng extra för viktskillnaden. Hursomhelst så slänger Sakus ringhörna in handduken och Vovchanchyn går vidare till final.
Grand Prixen 2000 var början till det rykte Sakuraba skulle få som i det närmaste odödlig. Han visade hjärta, glädje och showmanship - både i som utanför ringen. Och på samma sätt som Genki Sudo är Sakuraba en karaktär och en som sätter färg på ett helt event. Sakuraba skulle snart cementera sitt nya smeknamn "The Gracie Hunter" genom att möta, och slå, såväl Renzo som Ryan Gracie.
Kazushi Sakuraba: Del 4 - Royce Gracie
Efter några dagars inaktivitet (sol, träning, pool-häng, klippor, grilla och allmän dekadens, inte nödvändigtvis i den ordningen) så är det nu dags för den fjärde delen av min historia om Kazushi Sakuraba. Det som från början var tänkt att bli en kort hyllning har istället blivit en återberättelse av en stor del av hans karriär. Jag kommer även fortsättningsvis att fokusera på detaljer som jag tycker återspeglar viktiga delar. Och den kanske allra viktigaste detaljen i hans karriär var matchen mot Royce Gracie i Prides Grand Prix 2000. Kanske är det här en av de viktigaste matcherna genom tiderna, den är definitivt en av de absolut största.
Men som jag också skrev i förra inlägget - det var inte utan kontrovers som Sakuraba tog sig dit (Royce tog sig dit genom att vinna över Nobuhiko Takada) och matchen mellan Sakuraba och Royce skulle inte heller den ske utan kontrovers. Efter Roylers förlust mot Sakuraba ansåg man från Gracies håll att matchen och reglerna inte var tillfredsställande. Därför krävde man att matchen bara kunde vinnas på knock-out eller submission - inget domarbeslut och utan tidsbegränsning - Royce ville dessutom tävla med gi. Och det var en lång match som väntade dem. Mer exakt 6 stycken 15-minuters ronder.
Både Steven Quadros och Bas Rutten funderar tidigt över Royces gi och tycker till viss del att den nästan ser ut att vara kontraproduktiv för Royce. Ljudet från publiken är i det närmaste öronbedövande när Sakuraba i första ronden försöker gå för en kimura. Det sista som händer, i en annars händelsefattig rond där Royce har Sakurabas rygg stående, är att Sakuraba går för ett benlås.
Andra ronden är mycket lik den första med skillnaden att Royce nu låser upp Sakuraba vänd mot honom. Sakuraba passar också på att spexa lite genom att dra upp Royce överdel av gi:n ur underlen av gi:n. Och eftersom det "inte är några regler" så står de där ända till Sakuraba verkar tröttna och försöker gömma Royce i sin egen gi. Något som tvingar Royce att agera och lyckas, genom att Sakuraba börjar spexa och försöka ta av Royce gi:n, nästan säkra en gilloutine - eller åtminstone få Sakuraba att fakea att han "tappar" - och det spelar ju ingen roll när det är Gracies "no-rules" som gäller. Ronden slutar med att Sakuraba tar ner Royce som fortsätter hålla i låset. Och till slut går gongongen för andra ronden.
I tredje ronden får Royce allt svårare att ta ner Sakuraba. Och Sakuraba sänker Royce med en snabb kombination i mitten av tredje ronden. Royce blir liggande på rygg och Sakuraba börjar att sparka på låren, precis som han tidigare gjort mot Goes och Royler. När Royce ställer sig börjar hans vänsterben se stelt ut och Sakuraba fortsätter att jobba på det. Sakurabas low-kicks ser riktigt bra ut - detta var innan hans knäproblem, på allvar, började uppenbara sig.
Fjärde och femte ronden fortsätter i lugnt tempo men Sakuraba landar allt fler tekniker. Nu inte bara låga sparkar utan också slag, i synnerhet vänstern. Han introducerar också den, för Royce, mycket förvirrande tekniken "The Mongolian Chop":
Men också den här tekniken då han sedan slår mellan Royce ben i ansiktet - vackert:
Och allt detta inom en loppet av en minut.
Den sista ronden blir en enmans-show då Sakuraba massakrerar Royce ben med lowkicks och Royce ringhörna slänger in handduken. Royce skulle 2007 få chansen till revanch på hemmaplan - vilken han tog men samtidigt också passade på att dopa sig. Den här matchen skulle dock göra Sakuraba odödlig i Japan och japansk media ger honom smeknamnet "The Gracie Hunter".
Men för Sakurabas del väntade senare på kvällen en match mot en av de allra bästa tungviktarna 2000 - Igor Vovchanchyn. Med en viktskillnad på cirka 25kg, och med en 90-minuters match i kroppen, kan man lugnt påstå att Sakuraba skulle ha oddsen emot sig.
Men som jag också skrev i förra inlägget - det var inte utan kontrovers som Sakuraba tog sig dit (Royce tog sig dit genom att vinna över Nobuhiko Takada) och matchen mellan Sakuraba och Royce skulle inte heller den ske utan kontrovers. Efter Roylers förlust mot Sakuraba ansåg man från Gracies håll att matchen och reglerna inte var tillfredsställande. Därför krävde man att matchen bara kunde vinnas på knock-out eller submission - inget domarbeslut och utan tidsbegränsning - Royce ville dessutom tävla med gi. Och det var en lång match som väntade dem. Mer exakt 6 stycken 15-minuters ronder.
Både Steven Quadros och Bas Rutten funderar tidigt över Royces gi och tycker till viss del att den nästan ser ut att vara kontraproduktiv för Royce. Ljudet från publiken är i det närmaste öronbedövande när Sakuraba i första ronden försöker gå för en kimura. Det sista som händer, i en annars händelsefattig rond där Royce har Sakurabas rygg stående, är att Sakuraba går för ett benlås.
Andra ronden är mycket lik den första med skillnaden att Royce nu låser upp Sakuraba vänd mot honom. Sakuraba passar också på att spexa lite genom att dra upp Royce överdel av gi:n ur underlen av gi:n. Och eftersom det "inte är några regler" så står de där ända till Sakuraba verkar tröttna och försöker gömma Royce i sin egen gi. Något som tvingar Royce att agera och lyckas, genom att Sakuraba börjar spexa och försöka ta av Royce gi:n, nästan säkra en gilloutine - eller åtminstone få Sakuraba att fakea att han "tappar" - och det spelar ju ingen roll när det är Gracies "no-rules" som gäller. Ronden slutar med att Sakuraba tar ner Royce som fortsätter hålla i låset. Och till slut går gongongen för andra ronden.
I tredje ronden får Royce allt svårare att ta ner Sakuraba. Och Sakuraba sänker Royce med en snabb kombination i mitten av tredje ronden. Royce blir liggande på rygg och Sakuraba börjar att sparka på låren, precis som han tidigare gjort mot Goes och Royler. När Royce ställer sig börjar hans vänsterben se stelt ut och Sakuraba fortsätter att jobba på det. Sakurabas low-kicks ser riktigt bra ut - detta var innan hans knäproblem, på allvar, började uppenbara sig.
Fjärde och femte ronden fortsätter i lugnt tempo men Sakuraba landar allt fler tekniker. Nu inte bara låga sparkar utan också slag, i synnerhet vänstern. Han introducerar också den, för Royce, mycket förvirrande tekniken "The Mongolian Chop":
Men också den här tekniken då han sedan slår mellan Royce ben i ansiktet - vackert:
Och allt detta inom en loppet av en minut.
Den sista ronden blir en enmans-show då Sakuraba massakrerar Royce ben med lowkicks och Royce ringhörna slänger in handduken. Royce skulle 2007 få chansen till revanch på hemmaplan - vilken han tog men samtidigt också passade på att dopa sig. Den här matchen skulle dock göra Sakuraba odödlig i Japan och japansk media ger honom smeknamnet "The Gracie Hunter".
Men för Sakurabas del väntade senare på kvällen en match mot en av de allra bästa tungviktarna 2000 - Igor Vovchanchyn. Med en viktskillnad på cirka 25kg, och med en 90-minuters match i kroppen, kan man lugnt påstå att Sakuraba skulle ha oddsen emot sig.
Kazushi Sakuraba: Del 3 - Gracies I
Det var tänkt att matchen mot Vitor Belfort skulle innebära ett helt nytt hot för Sakuraba. Framförallt var det inte tänkt att Sakuraba skulle ha någonting att säga till om stående. Dessutom klev Sakuraba, som vanligt, in cirka 5-10kg lättare än sin motståndare. Efter den inledande slagserien från Belfort gör Sakuraba en mycket snygg single-leg takedown. Från den nertagningen är matchen oerhört ensidig. Början av andra ronden börjar med att Sakuraba fakear en låg roundhouse för att istället slå en superman-punch - rakt i ansiktet. Han följer upp den kombinationen med att fakea en nertagningen - för att slå Belfort i ansiktet igen. Och Belfort är helt rådlös när Sakuraba börjar med sina spinning back-kicks. Mot slutet av matchen vågar Belfort inte ens slå utan slänger sig, helt oprovocerat, på rygg inte mindre än fyra gånger sista fem minuterna. Vad som är anmärkningsvärt är hur Sakuraba har modifierat sin still jämfört med matchen mot Goes. Han greppar Belforts fötter när Belfort ligger på rygg och sparkar över låren - precis på samma sätt som han senare kommer att göra mot Gracies. Han presenterar också sin patenterade "hjula-genom-guard-till-vad-jag-nu-än-får"-taktik samt att han hoppar över guarden och försöker stampa Belfort. En match mot någon ut Gracieklanen kom allt närmare.
Matchen mot Royler skulle se ut mycket som de andra matcherna Sakuraba gått mot BJJ-utövare. Sakuraba har mot Royler ett viktövertag på närmare 15kg vilket måste anses som betydande. Royler lyckas heller inte ta ner Sakuraba utan Sakuraba står upp precis som i de tidigare matcherna mot Goes och Belfort och styr matchen därifrån (på grund av rättighetsskäl så verkar det omöjligt att hitta ett klipp - hela Sakurabas karriär ligger ute på en tracker - om man vill ha invite så säg till). Men så mot slutet av matchen går Sakuraba ner i Roylers guard och lyckas säkra en Kimura. Domaren bryter matchen och kontroverser kring matchen uppstår - "bröt domaren för tidigt?" Royler klappade aldrig och har, vad jag vet, aldrig erkänt sig besegrad.
Och eftersom detta var den första matchen en Gracie officiellt förlorade sedan Kimura Masahiko vs Helio Gracie så kan vi även ta med den fighten. Hur Helio Gracie förlorar? På en Kimura. Eller snarare, han klappade inte men efter att Kimura brutit hans armbåge så slängde Gracies ringhörna in handduken och Kimura fick vinsten via TKO.
Matchen mot Royler skulle leda till nästa fight mot en annan Gracie - nämligen i Grand Prixen 2000. Men det var inte helt utan kontrovers det heller. För att komma dit behövde Sakuraba nämligen slå Guy Mezger. Och Sakuraba försöker genom hela matchen ta ner Mezger men lyckas inget vidare - däremot boxar Mezger klart ut Sakuraba. Problemet var bara att matchen skulle vara en 15-minutersrond och inget mer (eftersom det var turnering). Men domarna ville oerhört gärna se det förväntade hatmötet mellan Royce Gracie (som gjort comeback) och Kazushi Sakuraba - vilket gör att domarna får för sig att döma en draw. I vredesmod över beslutet om draw och extrarond lämnar Ken Shamrock (i Mezgers ringhörna) och Mezger arenan och Sakuraba tilldöms vinsten. Matchen i sig är dock inte ensidig och kunde mycket väl ha dömts till draw - problemet var bara att man gjorde politik av det och Pride "hittade på" att draw verkade vara en bra lösning.
Matchen skulle hursomhelst leda fram till en väldigt framemotsedd match mellan Kazushi Sakuraba vs Royce Gracie..
Matchen mot Royler skulle se ut mycket som de andra matcherna Sakuraba gått mot BJJ-utövare. Sakuraba har mot Royler ett viktövertag på närmare 15kg vilket måste anses som betydande. Royler lyckas heller inte ta ner Sakuraba utan Sakuraba står upp precis som i de tidigare matcherna mot Goes och Belfort och styr matchen därifrån (på grund av rättighetsskäl så verkar det omöjligt att hitta ett klipp - hela Sakurabas karriär ligger ute på en tracker - om man vill ha invite så säg till). Men så mot slutet av matchen går Sakuraba ner i Roylers guard och lyckas säkra en Kimura. Domaren bryter matchen och kontroverser kring matchen uppstår - "bröt domaren för tidigt?" Royler klappade aldrig och har, vad jag vet, aldrig erkänt sig besegrad.
Och eftersom detta var den första matchen en Gracie officiellt förlorade sedan Kimura Masahiko vs Helio Gracie så kan vi även ta med den fighten. Hur Helio Gracie förlorar? På en Kimura. Eller snarare, han klappade inte men efter att Kimura brutit hans armbåge så slängde Gracies ringhörna in handduken och Kimura fick vinsten via TKO.
Matchen mot Royler skulle leda till nästa fight mot en annan Gracie - nämligen i Grand Prixen 2000. Men det var inte helt utan kontrovers det heller. För att komma dit behövde Sakuraba nämligen slå Guy Mezger. Och Sakuraba försöker genom hela matchen ta ner Mezger men lyckas inget vidare - däremot boxar Mezger klart ut Sakuraba. Problemet var bara att matchen skulle vara en 15-minutersrond och inget mer (eftersom det var turnering). Men domarna ville oerhört gärna se det förväntade hatmötet mellan Royce Gracie (som gjort comeback) och Kazushi Sakuraba - vilket gör att domarna får för sig att döma en draw. I vredesmod över beslutet om draw och extrarond lämnar Ken Shamrock (i Mezgers ringhörna) och Mezger arenan och Sakuraba tilldöms vinsten. Matchen i sig är dock inte ensidig och kunde mycket väl ha dömts till draw - problemet var bara att man gjorde politik av det och Pride "hittade på" att draw verkade vara en bra lösning.
Matchen skulle hursomhelst leda fram till en väldigt framemotsedd match mellan Kazushi Sakuraba vs Royce Gracie..
Kazushi Sakuraba: Del 2 - Debut i Pride
Kazushi Sakuraba hade startat sin karriär långt tidigare än när jag såg hans första match. Precis som många andra i tidiga Pride (och många som skulle leva vidare och spela signifikanta roller i Pride, till exempel Nobuhiko Takada - som för övrigt verkade ta med sig lite väl mycket Pro Wrestling in i ringen) kom Sakuraba ur japansk Pro Wrestling och Catch Wrestling. Han blev dock ganska snart erkänd och upptäckt som en exceptionell talang. Han visade hjärta och innovation, i de på förhand bestämda matcherna. Den största skillnaden mellan Pro Wrestling i Japan och till exempel WWE var/är att man i Japan syftade till att fighten skulle vara så lik och nära verkligheten som möjligt, åtminstone i de organisationer och bland de fighters som sedermera kom att fightas i bland annat Pride. Hursomhelst så visade Sakuraba upp en publikfriande blandning av Pro Wrestling och "riktigt" submission-game, vilket gjorde att han debuterade i Pride 2 mot Vernon White - Stephen Quadros och Bas Rutten kommenterar hans debutmatch. Vernon White som också fått stryk av August Wallén. De två, Quadros och Bas, skulle under lång tid kommentera Pride och i stor utsträckning bidra till att Pride blev så populärt i väst som det faktiskt blev.
Debutmatchen som sådan är nog inte en av de bästa matcherna som Sakuraba gjort men visade att han hade anlag för att kombinera sin wrestling-bakgrund med "riktig" fighting. Och den första värdemätaren kom i Pride 3 mot Carlos Newton. Matchen mot Newton öppnade för en match mot Allan Goes, med en kort bakgrund i Pancrase, och med Carlson Gracie (R.I.P) i ringhörnan. Silveira, en av Carlsons protegéer, som förlorade mot Sakuraba på en armbar i UFC Japan - Ultimate Japan 1 (det var mycket upprörande att en brasiliansk BJJ fighter förlorade mot en japansk Pro-Wrestler på armbar och en viss feud mellan Sakuraba och Gracies hade här uppstått).
Efter matchen, som gick till automatisk draw eftersom ingen vann under matchtiden och det inte fanns domare, fortsatte Sakuraba sitt tidigare vinnande spår mot Vitor Belfort. Det skall också sägas att matchen mot Goes gjorde att Sakuraba insåg att han skulle behöva tackla duktiga BJJ-killar på ett litet annorlunda sätt. "The Phenom" hade precis kommit från en imonerande vinst mot Wanderlei Silva. Hyffsad speed i Belforts händer eller som Bas Rutten sa "I was there. He ended it with a flurry - bakadibakadibakadiboom":
>
Sakurabas vinst på domarbeslut mot Belfort skulle, efter två ytterliggare vinster, leda till en match mot obesegrade Royler Gracie. Återigen var Sakuraba lättare och mindre än sin motståndare. Sakuraba hade nu nästan nått Main Card-status. Bara matchen mellan Coleman vs Takada, som slutade med heelhook-vinst (se kommentar ovan om Takada...) för Coleman, var större. Och som Quadros också säger: "In some ways Vitor Belfort also a Carlson Gracie-fighter"...
Debutmatchen som sådan är nog inte en av de bästa matcherna som Sakuraba gjort men visade att han hade anlag för att kombinera sin wrestling-bakgrund med "riktig" fighting. Och den första värdemätaren kom i Pride 3 mot Carlos Newton. Matchen mot Newton öppnade för en match mot Allan Goes, med en kort bakgrund i Pancrase, och med Carlson Gracie (R.I.P) i ringhörnan. Silveira, en av Carlsons protegéer, som förlorade mot Sakuraba på en armbar i UFC Japan - Ultimate Japan 1 (det var mycket upprörande att en brasiliansk BJJ fighter förlorade mot en japansk Pro-Wrestler på armbar och en viss feud mellan Sakuraba och Gracies hade här uppstått).
Efter matchen, som gick till automatisk draw eftersom ingen vann under matchtiden och det inte fanns domare, fortsatte Sakuraba sitt tidigare vinnande spår mot Vitor Belfort. Det skall också sägas att matchen mot Goes gjorde att Sakuraba insåg att han skulle behöva tackla duktiga BJJ-killar på ett litet annorlunda sätt. "The Phenom" hade precis kommit från en imonerande vinst mot Wanderlei Silva. Hyffsad speed i Belforts händer eller som Bas Rutten sa "I was there. He ended it with a flurry - bakadibakadibakadiboom":
>
Sakurabas vinst på domarbeslut mot Belfort skulle, efter två ytterliggare vinster, leda till en match mot obesegrade Royler Gracie. Återigen var Sakuraba lättare och mindre än sin motståndare. Sakuraba hade nu nästan nått Main Card-status. Bara matchen mellan Coleman vs Takada, som slutade med heelhook-vinst (se kommentar ovan om Takada...) för Coleman, var större. Och som Quadros också säger: "In some ways Vitor Belfort also a Carlson Gracie-fighter"...
Kazushi Sakuraba: Del 1 - förälskelsen
I likhet med många andra som börjat titta på MMA så kom det ursprungliga intresset när jag läste en artikel om Gracies i en svensk kampsportstidning för massor av år sedan. Artikeln torde ha varit från slutet av 90-talet och hur man talade om den "oslagbara" klanen Gracie. Jag lade det på minnet eftersom jag dels har ett nästintill osunt intresse för nästan alla idrotter och i synnerhet "hjältehistorier". Ni vet sådana där historier om idrottsmän - historier som är för bra för att vara sanna. Som om någon för femton år sedan skulle sagt att en svart golfare som hette Tiger skulle dominera världsgolfen de närmaste 15 åren och skriva om hela spelet golf, eller att det efter Pete Sampras skulle en Roger Federer komma och dominera än mer än Sampras gjort - i en tid då tennisen kändes utdöd. Så kändes det att läsa om Gracies - Royce, Rickson, Royler osv. Det var stort, det var fantastiskt och jag beundrade dem - utan att veta vad det var jag beundrade eller tyckte var fantastiskt.
Mitt andra minne från MMA kom från den tid i livet som man spelade datorspel. Det vill säga man drog ihop ett gäng polare i ett så kallat "lan". Detta var också det någon gång i slutet på 90-talet, kanske 97. Och jag kommer ihåg att jag bland annat såg Paul Varelans mot Marco Ruas och tyckte att det var oerhört brutalt och alldeles för lite idrott. Och jag snarare avskräcktes än lockades att fortsätta titta.
Men så kom också vändningen när jag började höra talas om att Gracies inte längre var oslagbara (det här var i min värld - som inte visste eller kunde något om MMA, de som följt idrotten och själva utövade MMA hade säker långt tidigare insett att Gracies stohetstid var förbi). Det talades om en japansk fighter, en judoka - något utöver det vanliga. Någon som kunde förändra synen på MMA, någon som kunde bryta dominansen och någon som kunde väcka en slumrande och törstande japansk nation för kampsport och MMA.
När jag började följa Sakuraba hade jag inte riktigt förstått hur stort MMA hade vuxit i Japan och att det nästan blivit en folkrörelse. Pride som var den dominerande organisationen drog fulla hus med närmare 40 000 personer i publiken och matcherna sändes i rikstelevision. Den första matchen jag såg med Sakuraba var dock inte mot någon ur Gracie-klanen utan mot Carlos Newton och för mig var matchen på gränsen till vacker. Det var ett skådespel och jag började ana komplexiteten i idrotten redan då. En annan sak som drog var den enorma skillnad mellan japanskt producerad MMA och UFC. Det var show, det var skådespel och det fanns karaktär. Det var ingen badmouthing mellan fighters innan eller buande publik utan "Åande" publik och applåderande publik vid snygga passeringar, submissionförsök eller slagserier. Det var idrott och det var vackert. Och framförallt var det Sakuraba:
Mitt andra minne från MMA kom från den tid i livet som man spelade datorspel. Det vill säga man drog ihop ett gäng polare i ett så kallat "lan". Detta var också det någon gång i slutet på 90-talet, kanske 97. Och jag kommer ihåg att jag bland annat såg Paul Varelans mot Marco Ruas och tyckte att det var oerhört brutalt och alldeles för lite idrott. Och jag snarare avskräcktes än lockades att fortsätta titta.
Men så kom också vändningen när jag började höra talas om att Gracies inte längre var oslagbara (det här var i min värld - som inte visste eller kunde något om MMA, de som följt idrotten och själva utövade MMA hade säker långt tidigare insett att Gracies stohetstid var förbi). Det talades om en japansk fighter, en judoka - något utöver det vanliga. Någon som kunde förändra synen på MMA, någon som kunde bryta dominansen och någon som kunde väcka en slumrande och törstande japansk nation för kampsport och MMA.
När jag började följa Sakuraba hade jag inte riktigt förstått hur stort MMA hade vuxit i Japan och att det nästan blivit en folkrörelse. Pride som var den dominerande organisationen drog fulla hus med närmare 40 000 personer i publiken och matcherna sändes i rikstelevision. Den första matchen jag såg med Sakuraba var dock inte mot någon ur Gracie-klanen utan mot Carlos Newton och för mig var matchen på gränsen till vacker. Det var ett skådespel och jag började ana komplexiteten i idrotten redan då. En annan sak som drog var den enorma skillnad mellan japanskt producerad MMA och UFC. Det var show, det var skådespel och det fanns karaktär. Det var ingen badmouthing mellan fighters innan eller buande publik utan "Åande" publik och applåderande publik vid snygga passeringar, submissionförsök eller slagserier. Det var idrott och det var vackert. Och framförallt var det Sakuraba:
